Trött...
Jag förlorade någon jag älskar för ganska många år sen nu. Jag har tänkt mycket på det denna helgen eftersom jag hittade min gamla dagbok. Jag fick denna dagbok nåt år innan denna personen försvann. Öppnade den och läste ivirgt igenom. Gick väldigt snabbt... Såg att det inte fanns så många sidor. Inte lika många sidor som fanns förrut. Minnena kom tillbaka... Minns hur jag rev hur precis varenda sida med denna personens namn på. Ville bara glömma. Glömma personen för det gjorde så jävla ont och jag förstod verkligen ingenting. Förstod inte varför denna person inte längre ville vara med oss. Vad hade jag gjort för fel? Var det mitt fel?
Först intalade jag mig att han var bortrest. Han kommer tillbaka snart. Jag kommer att få se honom igen. Dagar gick, månader gick men insåg att han aldrig kommer tillbaka. Jag ville glömma och bestämde mig för att radera honom "utåt". Sa till alla som frågade att jag inte kunde komma ihåg. Sa att jag inte kom ihåg någonting från vad som hände. I själva verket minns jag allt. Minns mer än vad jag önskat. Hade gjort mindre ont om det inte va så. Minns sista samtalet och alla dessa år som det samtalet spelats upp i mitt huvud om och om igen varje kväll jag gått och lagt mig. Hans röst som ekar i ens huvud och det går inte att skaka bort hur gärna jag än vill det. Samtidigt vill jag inte det. Vill inte glömma hans röst. Usch, det gör ont hur jag än vrider och vänder på det.
Alla säger att det blir bättre men det är en stor jävla lögn. Det blir aldrig bättre. Visst det blir lättare att leva med, men det blir aldrig bättre. Jag är förstörd inombords och kommer aldrig att kunna fylla ut det stora svarta tomma hålet inom mig. Har försökt och kämpat länge med att fylla det men insåg för några år sen att det är omöjligt.
Jag är en person som lever för att andra vill att jag ska det. Jag bara finns för att jag känner att jag måste. Vill inte göra andra besvikna. Jag känner att jag är en person som aldrig kommer träffa någon. Aldrig kommer skaffa familj och aldrig kommer bli lycklig. Jag har dejtat en del men jag vet att det aldrig blir mer än så. Jag avslutar alltid det så fort de kommer för nära inpå. Jag vill inte släppa in folk. Vill inte låta nån lära känna mig för jag vet att de kommer bli besvikna. Man vill inte vara med någon som inte kan se det roliga med livet.
skriven
Känner mig tom och väldigt långt ifrån att veta hur det känns att förlora någon... Men att känna ett hål inom sig, saknad, att telefonsamtalet spelas upp gång på gång - lite det där kan jag känna. Med killar är jag exakt likadan, vem vill vara med mig? Ingen får någonsin komma in i mitt hjärta för jag är sååååå fruktansvärt rädd att bli sårad, aldrig... Men att du stannar "här" för andras skull, en dag kommer du att hitta lyckan, det vet jag, alla människor gör det. Man måste kämpa, försöka, hur svårt det än är... Här sitter man som en anonym person men skulle bara vilja springs hem till dig och de dig en kram, så jag gör det i mina drömmar... Töntigt nog haha!!! Alltså ja, denna kommentar börv väldigt konstig men kämpa på fina du <3