The Miinimii

 

Frukost: 1 knäckemacka med ost och skinka + en kopp kaffe med mjölk

Lunch: 1 laxfile + broccolimos (kokt broccoli som jag mixat med en liten klick smör)

Mellanmål: 2 koppar kaffe med mjölk

Träning: Spinning

Middag: (Här sket det sig....) 1 omelett på TRE ägg och liten skvätt mjölk. Sen tog det ca 3 minuter sen tryckte jag i mig två st röda pölse korvar med bröd... Därefter sprang jag in på toaletten och spydde. Spydde tills det kom galla och huvudet höll på att sprängas.... Därefter tog det ca 15 minuter sen åt jag en banan och en apelsin. Jag är så sjukt värdelös. Det är inte konstigt att jag inte går ner just nu när jag hetsar så mycket :(... 

 

Jag har en kompis som jag brukar berätta allt för. Hon vet i princip ALLT om mig. Men däremot har jag inte berättat för henne att jag spyr upp min mat nu och att jag gjort det i några månader. Det jobbiga är att jag försöker berätta för henne hur jag mår men det är som om hon inte riktigt lyssnar. Jag säger att jag tycker livet är tråkigt och att jag inte ser nåt ljus i vardagen över huvudtaget. Då säger hon bara "Jag förstår vad du menar"... Och sen berättar hon hur mycket hon har att göra och hur jobbigt det är osv. Men jag tror inte riktigt det är samma grej. När jag säger att jag är trött, då menar jag trött på ett sätt som gör att varje jävla steg man tar känns som om man går i värsta blåsten i motvind. Varje rörelse tar emot och jag måste verkligen anstränga mig till max för att se klart. Om jag slappnar av i kroppen så är det precis som om hjärnan domnar av och allt blir bara så suddigt och huvudet känns som om det väger 120 kg.

 

Samma sak gäller min familj. Jag har försökt berätta för dem att jag tycker allt är tråkigt och att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. Men då bara säger dem likadant "Jag förstår vad du menar... Jag har.. bla bla bla...". Det är verkligen inte en enda j*vel rent ut sagt som LYSSNAR!? Fast i och för sig... Jag vet inte vad jag är ute efter... Vad är det jag förväntar mig att dem ska säga? Det är ju inte direkt så att de kan lösa mitt liv. Det är bara jag som kan göra det men hur ska jag göra det när jag inte vet hur jag ska göra? 

 

Hur ska man kunna leva livet när man inte vill leva? Hur lär man sig tycka om livet när man tycker att allt är så fruktansvärt tråkigt? Jag förstår folk som tar sina liv. Jag fattar att man inte vill leva i denna värld. Hade jag inte varit så feg så hade jag antagligen själv tagit mitt liv för länge sen men jag är så rädd. Rädd för att misslyckas för då får man leva med tanken på att folk vet att man inte ens kan lyckas ta sitt eget liv.