Jag...
Ibland undrar jag varför jag är som jag är. Varför kan inte jag vara lycklig? Förstår det inte... Jag har det egentligen väldigt bra och har många runt omkring mig men ändå känner jag mig så jävla liten och ensam. Jag är trött på att leva med denna ångest och känslan av att vara helt värdelös. Känner att det spelar ingen roll vad jag än säger så är det bara fruktansvärt meningslöst!
Känns som om bantningen är min hobby. Den gör mig lycklig på nåt sätt. Blir så himla glad när vågen visar minus. Den känslan är så himla underbar! Mitt mål är att nå 56 kg, men min dröm är 47 ... Jag vet dock att jag inte kommer kunna gå lägre än 56. Då kommer jag bli inlagd och det vill jag inte. Vill hellre stanna på en ok vikt till mina 175 cm än att riskera att behöva gå upp. Jag vet att om jag blir inlagd måste jag upp över 60 igen. Det gör mig rädd. Jag får inte misslyckas och ingen får stoppa mig. Är så glad att jag har er läsare :). Era bloggar lyfter upp mina mörka dagar! Tack! ❤️
Det närmar sig första invägning på ett bra tag nu... Fredag morgon är det dags... Är sugen på att gå på den imorgon men ska försöka låta bli. Känner mig fortfarande så tung...
